Ja men vadå? Valpar! Även om det blir himlans bra till slut så är det schuttsingen i mej dags

att någon noffe står upp för våra rättigheter som mamma-tikar under valp-framförande-tiden.

Som nyssandes mamma-tik med lite perspektiv ändå på hela spektaklet tar jag gruset ur munnen och säger som det är!

Först skall man löpa. Ja, det slipper man ju inte i alla fall, men ändå, det räknas ju.

Sedan då? När’om tror att det är ägglossningstajm, ja då skall det kanske tas blodprov och kollas något ”proggisprov”

och efter det så kan man ju bli ivägskickad många långa ändlösa mil.

Väl framme (trött, hungrig och rufsig i pälsen) så förväntas man vara allert, trevlig, söt och förförisk inför parning med en,

av mattarna och hussarna vald, pojkvovve! Jaha. Man kanske inte har tur prexis så att man gillar killen eller parningsakten?

Nu gjorde jag faktiskt det, så jag skall kanske inte klaga, men man tänker ju…

Jaha. 63 dygn från äggens lossnande med ökande omfång kring den annars så perfekta maggen.

Lungornas plats i tillvaron blir mer och mer begränsad, urinblåsan antastas utan förvarning, och konstsimprogram övas i

fosterblåsor som man ibland skulle vilja punktera!

Och sedan! Då skall dom UT!!! Jä-lar vad ont. Ja, vad hjälper det att man skriker? Inte nå’t.

Så kommer det en tvåhundragramsklump och så pustar man lite och tror i sin enfald att det är över. Men nej.

Ytterligare konstsimmare kan ligga och lura och göra sin ankomst väl känd i dubbel bemärkelse! Och så tänker man

”hur skall jag klara av att ta hand om dom här krypen”. Eller ”vad ÄR det för något”!? 

För huh vad dom ser ut! När man som vi är råtthundar får man baske mej påminna sig om att man nyss kände hur krypen

trängde sig ut ur ens egna lilla kropp, och således faktiskt är ens eget kött och blod i mångt och mycket.

Annars kan det vara lätt att ta dom för något annat, så som dom piper och är alldeles gråa med små

stumpar till svansar och lite geggiga…..

Slangar med blod och näring förväntas man helst bita av själv och mamma-wienerbröd skall räknas och ätas upp,

om man är sugen på det vill säga. Jag kan avslöja att även om det ömma modershjärtat sätter stopp för det så

skulle man som mamma-tik helst av allt velat gå ifrån hela alltet och gå och lägga sig på mattes kudde och vila en stund.

Tänka över den nya situationen och fisolofera lite ni vet?

Nej, som sagt, modershjärtat gör att man pussar och pussar på dom små liven som man inte ser alls hur dom kommer att se ut så småningom.

Ingen mamma-tik tittar på sina nyfödda och konstaterar att ”hon har min näsa” eller ”åh, han har sin fars svans”.

Man undrar mest vad det skall komma att bli av hela alltet! Man vaktar också. Katterna slutar raskt upp med att ens passera utanför valprummet.

Inget undgår ett vakande mamma-tiks-öga!!! Nu är allt på liv och död. Mamman och hennes valpar. –Men hur länge!???

–Två månader! -Åtta veckor! -80.640 minuter!  – 4.838.400 sekunder! Hugaligen!!!!

Jaha, så lång tid har man på sig att uppfostra och lära gränsdragningar och gulla med dom.

Första delen i ”grävarskolan” skall gås igenom och lökschvingar skall tränas.

Man kan å andra sidan säga att man har exakt så lång tid framför sig att dras med huliganerna som skall äta i tid och otid,

bits och vill busa när man själv bara vill soooooova!

Vilken syn man än har för dagen så kan jag avslöja att den första köttfärsen dom små liven får är en välsignelse för

mamma-tiken som då ser att det finns en ände på det eviga ”tuttandet”.

När valpskrällena (jo, man kan använda ”skrälle” som positivt ord, det har matte sagt!)

blivit en sisådär 6-7 veckor börjar dom bli riktigt roliga men också jädrans jobbiga!

Men visst är det härligt att låta sig brottas ned av kravlande valpar som tycker sig vara hur vuxna som helst!

Men sedan händer det något annat under den här tiden! Det börjar hända saker i munnen på dom!

Spjutspetsar tränger fram ur det förut så harmlösa och vackert rosa tandköttet och man skall inte låta sig luras;

dom drar sig inte för att använda sig av det nyvässade garnityret!

Leksakerna man haft som sina alldeles egna favoriter blir naturligtvis favoriter för valparna också

och man får inte ha dom för sig själv längre.

Ständigt uppoffrande fogar sig tiken i att vara en servicestation av enorma mått där ”valpen alltid har rätt”,

om än till en viss gräns!

Sedan börjar det droppa in hela familjer som skall klappa och känna på mamma-tikens barn! Valpköpare kallas dom.

Ingen frågar tiken om valparna verkligen är till salu! Och så tittar  ”valpköparna” på valparna och blir

tårögda och hänförda över deras ”ulli-gullighet”, men det är ju fel! Det är ju egentligen mamma-tiken dom köper,

visserligen lite uppblandad av en halv pappa-hane, för valpen är ju bara i ett tidigt stadium av ”metamorfosen”

som valpköparna kommer att få bevittna på nära håll.

Nu blev jag faktiskt fullkomligt betuttad i ”våran” valpköparfamilj och det blev alla andra inblandade också,

men tänk om det inte hade blivit så himlans bra? –Va!?

Jaha, då kanske det är klart vart barnen skall få spendera sina liv, och då börjar nästa fas.

–Plågofasen! Öronmärkning! Vet ni hur det skär i ett modershjärta när man hör hur valparna,

en efter en, skriker där dom sitter fasthållna med ett jättevasst instrument perforerandes örat?

Även om dom får bamseplåster på öronlappen efteråt så krävs det mer än lille skutt eller

katten janson för att läka spräng-såret i mamma-tikens hjärta!

Och sedan, knappt att plåstret åkt av örat, skall det åkas bil till veterinären!

Och han gullar med valparna och sedan sticker han en vass kanyl genom nackskinnet och även om man vet att det är

viktigt med den proceduren så gör det ju ont i en, liksom.

Sedan kommer dagen! Valpköparna kommer för att avsluta sitt valpköparprojekt. Dom dricker kaffe och man äter tårta,

men alla är lite spända av olika anledningar. Alla vet vad som skall hända….

valpköparna skall omvandlas till valpägare genom att

åka iväg med en av valparna. Kanske långt.

Som mammatik är man förhoppningsvis så trött på att ha ”obstinata valp-skrällen” drällandes kring benen,

som stjäl favvis-leksakerna utan att fråga och som biter med sylarna, och förhoppningsvis är mamma-tiken

dessutom så nöjd med allas val av valpägare att separationen blir en smärtsam lättnad. Men ändå,

man måste få hämta sig i flera dagar efter den förvirrade förlusten. Vem hade trott att det skulle komma att kännas såhär

när de ofödda valparna som bäst höll på med flippar och magplask mot urinblåsan för en sisådär10 veckor sedan?

Förvirrande förlustsymptom kan uppstå! Dom kanske inte märks för människoögat, men dom känns i mamma-tiken!

Kontentan av mina funderingar är på intet sätt att sluta upp med löp, blodprov, resor, parning, dräktighet,

valpning, uppfostran och vidareförmedling av solskens-valpar. Inte alls.

Men! Vad jag däremot utan vidare motivering vågar påstå är att alla mamma-tikar är berättigade till mer fjäsk än vad som

utdelas i dagens läge! Från löp till valpavlämning!

Detta fjäsk kan förslagsvis bestå av leverpastej, hundgodis av varierande sort, kattburksmat, extra pussar

(om mamma-tiken är på humör för det) mycket vackra ord där inget superlativ är för fint och sist men allra främst –KEXCHOKLAD!

Tack för ordet

Trollet

(som gärna blir mamma-tik igen vid ovanstående förändringar och som ger en slängpuss till pappa-hanen!)