En kväll när jag och min borderterrierkompis Grynet fredligt strosade runt utanför huset som vi just flyttat till och staketet

ännu inte var färdigställt så fick vi oväntat besök.

Matte höll som bäst på att dammsuga. (Hon dammsög mycket oftare på den tiden när huset var nytt,

men nu har hon halverat dammsugaroffensiverna. Undrar just vad det beror på.

Dålig syn? Har hon måhända gett upp ambitionen att hålla kliniskt rent på golv där 2 hundar och 4 katter springer fram och tillbaka,

in och ut genom lucka i ytterdörren? Eller ser hon helt enkelt genom tassarna?)

Nåväl. Eftersom hon höll på att väsnas med den snabelförsedda mojängen så missade hon hela konfrontationen….

Räven kom på besök!

Han smög sig fram och tog tag om min nacke i ett för mig helt oförberett ögonblick, skakade mej och ville att jag skulle ge upp.

Men icke! Jag spjärnade emot med mina fyra månader gamla ben och tassar! Jag visade mina hörntänder,

eller i alla fall stumparna av dom som skulle titta fram senare, och jag såg att han till slut började bli lite förvånad över

min styrka och mitt mod.

Han släppte taget, förstod att han hade mött sin övervalp.

Grynet stod bredvid och undrade om jag ville att hon skulle hjälpa till. Det ligger ju inte riktigt för borderterriern att ”ta kål” på rävar,

dom skall ju liksom locka fram dom ur sina hålor med eller utan våld som övertalning, men hon sade sig kunna göra ett undantag för min skull.

Men jag kände att jag hade läget under kontroll och avböjde tacksamt men bestämt från hennes hjälp,

med frågan om jag fick återkomma om fighten mot förmodan skulle gå in i ett annat läge.

Naturligtvis skulle Grynet hjälpa mej om så krävdes,

men som det hela utvecklades så räckte det med hennes hejarskall vid ”houseside”.

Jag kom på några effektiva ”boxningsmanövrar” samtidigt som jag skrek så högt jag någonsin kunde,

inte för att jag på något sätt var rädd utan helt enkelt för att stressa honom med skadade trumhinnor förutom dom blåtiror 

som han samtidigt ådrog sig när jag gång efter annan fick in riktiga ”tysonslag” mitt på nosen. Han försökte gömma

sig under mattes bil men jag följde efter honom som den lilla ilskna terrier som jag var då.

Till slut sprang räven sin väg efter det att jag gjort ett par ordentliga utfall för att poängtera att jag inte på något sätt skämtade.

Jag ville inte att han skulle vara i min närhet, i synnerhet som han inte ens haft hyfs att presentera sig innan han gick till attack!

Jag vet att det sägs att räven bor i skogen, och visst, vi bor också i skogen.

Men skogen är stor och vi behöver ju inte kamratligt samsas på samma fotbollsplansstora tomtplätt!

Han stack iväg och jag utbrast i ett riktigt indianvrål som segerskri där jag befann mig under bilen,

fortfarande inte något rädd över huvud taget.

Detta skri! Hörde matte som stängde av snabeltypen och kom utfarandes som ett jehu vilt klappande i händerna!

Då! Förstod jag att jag hade varit riktigt, riktigt duktig och väntade mej en smarrig munsbit som belöning, till exempel kexchoklad .

Kexchoklad är ju vanligtvis reserverat för människor, och det sägs att choklad är giftigt för hundar, men jag tror inte på den förklaringen.

Egoism kallas det med ett ord. Men sé någon choklad bidde det inte. Nu börjades det daltas och gullas och klämmas och kännas.

”Har du ont?” ”Vart tog han dej?” ”Är du skadad?” ”Stackars lilla stumpilumpan!” –Stumpilumpan! Va!? Har ni hört på maken!

Förnedrande! En krigare som efter en lyckosam strid kommer tillbaka till tältet skall väl få fjädrar i pälsen allra minst,

eller åtminstone då just kexchoklad!? Nåväl. Räven vågade sig inte tillbaka på länge och väl i alla fall och det var skönt

för det där gullandet utöver det vanliga var faktiskt ganska påfrestande.

Staketet kom att bli färdigt illa kvickt efter denna incident och med det vågade sig räven åter fram.

Eftersom jag inte längre kan läxa upp honom annat än rent verbalt genom staketnätet är han ibland

så tyken att han mitt framför mina och Grynets ögon kan sitta och sola eller sträcka på sig och en gång

ställde han sig två meter från oss och ”gjorde det stora” trots våra högljudda protester.

En annan gång var han till och med så fräck att han lekte med en av våra bollar som av misstag stannat kvar på rävens sida av staketet.

–Sicken en va!?

Trollet