Savannah är den äldsta av katterna på vårt lilla berg. Hon är född 1996.

Hon är en Ocicat vilket hon poängterar ofta och med skränig röst.

Hon vill verka sådär bestämd och lite ”vildkatts-aktig” men det är hon inte innerst inne kan jag avslöja.

När hon är mätt i magen och lite trött-loj så får en liten valp nafsa henne i örat till exempel. Vilken vildkatt hade tillåtit det!?

Savannah går helst inte på gräset utan trippar fram på de plattor som utgör en gång i trädgården. Ser ut som att hon har högklackade skor på sig och hade hon varit människa så hade hon varit en Östermalms-kvinna med nos, eller näsa då,

för fantastiska erbjudande i charken på NK. Hon hade med all säkerhet alltid haft en något för kort kjol,

höga klackar, en scarf som hon kunde slänga med och åkt mycket taxi!

Sam är den som är näst äldst och född 1999.

Han är katternas motsvarighet till en Sibirian Husky. Han är stor och har en fantastisk vänsterkrok när

han smackar till små valpar! Ibland kör han två jabbar och en krok.

Han är annars väldigt snäll och gillar att mysa.

Han är jätteduktig på att jaga möss och kopparormar som han snällt kommer hem med.

Tyvärr (säjer matte) har han inte inriktat sig på mördarsniglar vilka har invaderat oss i år för första gången.

Snoddas är född 2000 jämnt. Och han är världens sötaste, góaste och snällaste katt som finns.

Trollet hade honom som personlig schwabb när den tiden begav sig (det är Trollets katt från början)

och han har fortsatt att stå ut med allehanda övningar från Noffarnas sida.

Han gillar verkligen noffevalpar och man får ligga på honom och hoppa bock och kana från sida till sida över ryggen på

honom och man glider så fint på hans mjuka härliga päls.

Fast ibland säger han att man får ta det lite lugnt. Då föser han med tassen och piper lite. Han kan nämligen inte jama.

Jag gillar hans stil jättemycket. Man fattar prexis vad han menar hela tiden och han gör inga snabba och överilade grejor.

Sture är en klämkäck katt, precis som han säger om sig själv. Yngst med födelseår 2002.

Han är med på promenaderna och matte måste alltid springa till postlådan och tillbaka

–annars hänger Sture med och då har han bara fokus på matte. Det kan ju verka bra såhär i kontakt-övningstider

men det är det inte när man bestämmer sig för att gå mitt i vägen!

Är det fint väder flera dagar i sträck kan Sture strunta i att komma hem och matte blir alltid lika glad när han

anmäler sig utanför fönstret igen! I augusti 07 fick matte veta att en av grannens honkatter gör precis likadant.

Och vi förstår ju alla vad det betyder; Sture har en tjeeeej! Oh, vad vi retar honom!

Sture leker ganska hårt med små valpar men han är ändå rättvis på något förunderligt vis.

Han är dock den ende katten som jag har anledning att gläfsa lite på efter att jag lyckats ta mig ut ur hans grepp

mellan alla hans tassar! Har jag koppel på mig så håller han gärna i det och hoppar upp någonstans och håller emot

(han är jättestark) så att jag inte kommer någon vart.

Då önskar jag att jag vore en riktig kråka som kunde picka till honom med näbben –uppifrån!