Grod-perspektiv av en alldeles speciell helg

Klockan tio plingade ordförande i klubben, som för övrigt går på två ben vilket jag kan tycka är lite märkligt,

i en klocka och noffehelgen var officiellt invigd.

Vi började med att mingla. Jag tyckte att det var många noffar på vår lilla inofficiella noffeträff i Falkenberg i Juli (vi var nio stycken)

men här fullkomligen kryllade det ju av vackra vovvar av exceptionellt hög klass till både lynne och utseende.

Parallellt med minglandet fanns aktiviteter i form av hjälp och råd i fråga om pälsvård,

och det var ett flertal vovvar som fick sina strån tillrättalagda, eller avlägsnade av sina ägare under överinseende av proffsiga

Marita och Kenneth Eliasson.

Agility kunde man få prova på, och det var många noffar som kröp under hindren och bäddade i tunnlarna.

Såg roligt ut. Själv hade jag inte löst biljett till spöktunneln, så jag kikade bara,

men jag har bestämt att jag skall bli proffs inom hundarnas friidrott när jag blir stor.

Tips om lydnad och praktisk hjälp förmedlades av Lasse Österlund och den grenen skall jag inte bli

proffs på när jag blir stor, så mycket förstod jag när jag lyssnade med ena örat och effektivt slog lock för det andra.

Ringträning! Jo, Kenneth hjälpte till att visa, både muntligen och praktiskt hur mattarna får sin hund att visa sig på bästa sätt.

När min matte skulle få tips och råd förklarade hon att jag hade varit på en utställning två veckor

tidigare och inte tagit ett enda steg i ringen, och om det var någon som tvivlade på hennes uppgifter innan jag

klev in över plastbanden så tvivlade dom i varje fall inte efter det!

Och dom hade roligt, dom som stod runt omkring. Matte stönade däremot och stackars Kenneth blev alldeles svettig! Ja, ja.

Lite utmaningar skall dom väl ha  tyckte jag och ömsom vägrade gå och ömsom krokodilvandrade.

Folk kom springande med pipråttor, modell större, som jag effektivt bet svansen av innan jag fortsatte vägra att gå,

och godis kom andra med och det åt jag tacksamt upp utan

att för den skull ändra min inställning till själva ringträningen för den sakens skull. O, nej.

Väl utanför plastbanden svassade jag dock glatt vidare i myllret av alla nyfunna noffekompisar.

Café Opera –släng dej i väggen!

Matte var på föreläsning om samarbete mellan hund och människa efter lunch och när hon kom tillbaka

berättade hon att våra 2x30 minuter aktivt kelande per dag nu inte bara  var legitima, utan dessutom ordinerade

för bästa kontakt mellan hund och människa. Det tyckte vi var extra kul och utökade dagens dos med 3 minuter, bara för att fira.

Föredragshållaren var Berit Magnusson, och henne har jag nog sett på teven någon gång.

På eftermiddagen kom regnet med en otroligt kraftig närvaro, men vi noffar och glada mattar och hussar

hängde inte läpp för det. Nej, nu trängdes man i det stora tältet och när regnet dragit bort något

sånär var det barnens tur att äntra scenen med sina egna, eller lånade, noffar.

”Barn med hund” alltså. Jag anade att det inte var något barn som ville låna lilla mej med tanke på alla vittnen till min

tidigare krokodilvandring så jag följde med min matte till stugan som vi hyrde och lade mej lite på sängen och vilade.

Vilan övergick till djup sömn för både mej och matte så vi missade det kanske roligaste. –Men vi har hört!

-Så jag kan ändå rapportera om att det var tävlingar i agility och lydnad. Och det var så himla lustigt för dom som brukade

vara jättebra på att springa i tunnlar och hoppa hinder kunde ha bestämt att dom inte skulle göra det just

den dagen i den dyblöta omgivningen, medan andra ”noviser” kunde göra sin bästa runda.

En husse gick efter tävlingen och köpte en påse chips och en folköl för att ”tröstäta”,

men han sade det med glimten i ögat och hans hund var glad.

Sedan visades det upp käcka trick av noffar som kunde allt ifrån sträcka upp tassarna i skyn och ”bli skjutna”

vartefter dödsposition intogs, till ”give me five” och ”vacker tass”.

Alla deltagare i dessa grenar fick fina priser i form av mat, mat, mat,

leksaker och kortlekar men kom nu ihåg att man aldrig får spela om hundgodis!

(Grannens katt kan man däremot med fördel lägga i potten. Ett tips bara.)

På kvällen var det middag för människorna och när matte kom tillbaka till stugan den gången hade hon kramp i

skrattmusklerna i både ansikte och mage, skratt-tårar hade lämnat fåror i ansiktet och hon var hes

efter att ha sjungit barnsånger (!?) vid bordet. Skönt att man slapp vara med på den middagen!

Matte somnade med ett leende på läpparna och jag somnade med mattes hand på magen.

Tryggt och skönt efter en sjutusan till dag. Klockan tio nästa dag var det full fräs igen.

Solen sken från en totalblå himmel utan vitfluffiga inslag och lilla jag stod redo vid plastbanden.

För nu var det inte ring-träning utan tävling!

Jo-jo. Det var en lite annorlunda stämning denna dag. Fokusering på uppgiften uppfyllde både päls och hår-beklädda.

Och jag ville inte vara sämre jag, så jag ägnade 30 minuter åt att fokusera som bara den och när det

så var min tur att kliva över plastbanden och in i ringen hade jag fokus-transformerats till en svassande hund även inne i ringen.

Det var det ingen som trodde 20 timmar tidigare, det vågar jag lova minsann!

Hundmat, leksak, rosetter och köttbullar blev resultatet av den fokuseringen, så det var det väl värt.

Sedan struntade jag i att fokusera något mer den dagen. Man får inte slita ut sig.

I stället satt jag och höll koll på alla priser som delades ut.

Det var silverbrickor, pokaler, mjukisdjur, vinflaskor, ljusstakar, mat, mat, mat, leksaker,

hundskålar i olika former och storlekar, glaskonst och rosetter i alla möjliga kulörer som domaren bestämde färgen på.

Hon var enväldig när det gällde det, så mycket snappade jag upp trots att jag inte fokuserade.

Och hon var snäll, och rättvis och hon hade ett leende på läpparna hela dagen i den gassande solen. Och hon hade kjol.

Dom hade delat upp sysslorna i domarfamiljen. Dottern till domaren var också på plats och hon bestämde

vilka som skulle in bakom plastbanden och mamma domaren bestämde rosettfärgen och sedan tog dottern vid och

tog kort på hundarna med dom stora röda och gröna rosetterna med mamma domaren i mitten av alltihop.

Vi hade jättekul båda dagarna, både matte och lilla jag. Allt var liksom så avslappnat och glatt utan att bli flamsigt.

Flams gillar ju inte vi noffar. Sofistikerat trams är bra, men inte flams!

Alla klappade alla. Alla talade med alla. Vätterns vatten var kav lugnt, solen sken,

polkagrisarna var randiga och allt var, ja, kul. Det är väl det som sammanfattar hela helgen ur grodperspektiv.

-Helgen i Gränna var kul!

Detta år var det nästan hela 50 noffar på plats vilket tydligen var en riktigt bra ökning från föregående år,

och jag har bestämt att vi skall bli 100 stycken nästa år! Själv bidrager jag genom att lura med min mamma Trollet

(viss list kommer att krävas) så har vi ökat med 100% från vår flock i alla fall. Man drar väl sitt strå….

Så mina glada noffevänner, vi ses vid plastbanden nästa år!

Grodan (vid utställningstillfället 5 månader och 10 dagar gammal)